Innan resan ens kunde påbörjas blev kamraterna tvingade till att göra en utflykt till polisstationen i närheten av Arlanda flygplats då staten fullkomligt misslyckats med att förse sina medborgare med pass trots ansökan och inlämnande av fotografi och ansökningshandlingar god tid i förväg. Man fick tillbringa 10 timmar i tält utanför entrén till polisstationen, för att få tag i provisoriska pass.

Dag 1: Möte med skotska busschaufförer

Då man hört skräckhistorier om Arlandas totala inkompetens vad gäller incheckning av passagerare, var man ute i väldigt god tid. Denna dag var det dock inte så mycket människor på plats som man hade förväntat sig, så alltsammans hanns med god marginal.

Flyget hann bara bli en halvtimme försenat innan det var i luften, vilket var tur då det skulle bli knappt med tid när man väl var i Skottland. I Edinburgh gick passkontrollen hyfsat smidigt och bagaget låg redan och väntade på rullbandet när man kom fram.

På bussen från flygplatsen fick man sitt första möte med vad man med tiden kunde anta är en typisk skottsk busschaufför. Fåordig, otålig, grinig, oförstående inför varför alla inte vet hur allt fungerar i Skottland.

Väl i centrala Edinburgh hann man inte med annat än att ta en rask promenad direkt till den närliggande busstationen varifrån långfärdsbussen till Aviemore skulle gå. En kopia av den förre busschauffören infann sig på denna buss, vilken beklagade sig över att man ville betala med kontanter, samt att man borde bokat biljett innan. Nu återstod runt tre timmars bussresa ut på den Skotska landsbygden.

Väl framme vid destinationen kunde vi leta reda på ett hotell i närheten och vila upp oss inför vandringen som skulle påbörjas nästkommande dag.

Dag 2: Haggis och Yggdrasil

Morgonen började med hotellbuffé där de hade Skottlands mest kända maträtt, Haggis, vilken samtliga provade, men även andra typiska engelska frukostklassiker som ägg och korv. Något man slogs av direkt när man satt sig ned var att det var helt vitt i hela lokalen, inte en enda rasfrämling kunde synas, vilket kändes både ovant och nostalgiskt, och vilket skulle visa sig vara genomgående i hela samhället.

Trots att denna stad var slutet på en vandringsled som heter East Highland Way, så tycktes ingen i staden ha hört talas om den, så man fick istället förlita sig på kartan för att se var den gick, då man tänkte gå delar av den i motsatt riktning. Slutpunkten låg bredvid banken och var inte på något sätt utmarkerad. Detta blev startpunkten för den planerade vandringen. Hade man inte haft en karta med sig hade man aldrig kunnat misstänka att det gick en vandringsled i dessa delar av Skottland.

Den första större platsen man kom till var Loch an Eilien, något som var mer svåruttalat än man kunde ha tänkt sig, för lokalborna verkade knappt kunna förstå vad som sades. Storslagen natur kunde beskådas här och tyvärr en och annan rasfrämling, då detta verkade vara något av en turistattraktion. Vattnet var badvänligt vid runt 10 grader, och flera badare syntes och hördes till.

Även om skogen i Skottland påminde väldigt mycket om den svenska skogen, var den samtidigt väldigt annorlunda. Medan man i Sverige är van vid höga tallar på några tiotal meter där alla de lägre grenarna sedan länge har trillat av, såg tallarna i Skottland mer ut som Yggdrasil. Ett ganska högt träd, 10-15 meter som även var väldigt brett, med stora tjocka grenar som både gick nedåt och uppåt.

Efter ett antal timmars vandring på småstigar genom täta skogar kom man fram till Loch Insh där man tog sig ett svalkande dopp. Lite varmare än den förra sjön, men lika långgrunt och med stenig botten. Precis intill sjön fanns det lilla samhället Kincraig, där man slog upp tälten i en stor fårhage. Fåren verkade inte bry sig om att de fått besök för natten, utan gick runt bara ett stenkast bort och fortsatte äta vidare på gräset.

Dag 3: Betesmarker och skog

Även denna dag vandrade man genom många skogar, vissa så tjocka att det var becksvart bara någon meter in.

Deltagarna passerade småsamhällen där vissa var så små att bara fem-tio hus utgjorde en egen by. Vädret hade från gårdagens sol med växlande molnighet nu växlat över till Skottlands standardväder, växlande mängd nederbörd under hela dagen. Bortsett från enstaka hus och stora skogar var här fullt med fullkomligt massiva betesmarker för både får och kor. Vissa var så stora så att ett enskilt får nog hade mellan en halv och en hektar betesmark för sig själv att gå runt på. Detta sätt att ha hand om djuren, där de får leva avslappnat och för sig själva på stora ytor, är starkt påminnande om nationalsocialistiska Tysklands syn på djurhållning och någonting eftersträvansvärt.

Globalisterna har dock bestämt att 500 000 av dessa får måste utrotas fram till 2030 om Storbritannien ska kunna hålla sina utsläppsmål. Ett friskt djur i dess naturliga miljö har demoniserats så pass att det hjärntvättade folket tror att de kommer rädda världen genom att göra sig av med maten vi alla behöver för att överleva.

Dagens vandring gick relativt fort då det var mindre kuperat än man är van vid när man är ute i skog och mark. Efter runt fyra timmars vandring var man framme vid dagens mål Kingussie. Även detta var ett helt vitt samhälle, litet till storleken, men skola och sjukhus fanns ändå, och ett tjugotal hotell. Då byn var snäppet större än Kincraig var det en bit att gå för att ta sig ut ur samhället om man ville tälta i naturen – en kamrat hade redan fått skavsår av ryggsäcken och var inte så sugen på att fortsätta vandra mer denna dag.

Efter att ha frågat lokalborna om råd och även tittat in vid turistinformationen fick man tips om en campingplats mitt i byn. På klassiskt ariskt manér förlitade sig mannen ansvarig för campingen helt och hållet på ärligheten hos sina gäster, på så sätt att alla fick betala de £5 en natt kostade på egen hand genom att lägga pengarna i en liten sparbössa i ett skåp som stod uppställt intill toaletterna. Ingen ansvarig fanns på plats som kunde hålla koll på att folk betalade för tjänsten att nyttja campingen, så det var uppenbart att det lilla samhället inte var vana vid gäster från icke skidåkande länder.

När tälten väl ställts upp kom det kraftigare regnet som på beställning och regnkläderna fick dras på. Man tog en tur i staden för att kolla runt samt införskaffa förnödenheter som till skillnad från det man haft med sig inte var torkat. Byns kyrkogård besöktes också, vilket var en smärre chock för samtliga. Ett så litet samhälle, och ändå såg det ut som om vissa gravar hade vandaliserats då flera gravstenar låg ned på marken eller höll på att rasa.

Väl tillbaka vid tälten kokade man middagen, som åts i regnet och sedan beslutade vi oss för att ta en tidig kväll då regnet inte hade några planer på att dra sig vidare.

Dag 4: Lift till höglandet

Då man hittills vandrat genom skog som till stor del påminde om den svenska motsvarigheten så beslutade man sig för att hoppa över ett par etapper för att snabbare nå det skotska höglandet som man läst så mycket om. Deltagarna avsåg därför att ta bussen en bit på vägen.

Bussen gick dock inte mer än tre gånger om dagen, hade en tidig slutdestination och körde dessutom till råga på allt förbi kamraterna som stått och väntat i en timme.

En farbror som hade hört kamraterna vid turistinformationen kom som tur var åkandes i sin bil och frågade om man ville ha skjuts västerut. Sagt och gjort tryckte alla in sig i bilen, med vilken man fick skjuts bra mycket längre än bussen hade åkt.

Man kom fram till det minsta samhället hittills, där det enda som verkade finnas var en kyrka och ett café, som hade stängt vid 13:00 på en tisdag. Lustigt nog stötte man på två svenska vandrare som hade tänkt äta lunch vid caféet. Själva deltog de i någon vandrartävling och hade med sig minimalt med packning trots att de planerade vara ute i 10 dagar. De fortsatte vägen man precis hade kommit från och kamraterna påbörjade en tredje dags vandring.

För att spara tid gick man längs med bilvägen och planerade att röra sig till nästa samhälle som låg en mil bort. Kamraten med skavsår försökte förbättra ryggsäckens position, genom att justera hur högt den satt på ryggen, en gång var 500:e meter, tills den äntligen slutade skava.

Efter en mils vandrande kom man till slut till destinationen. Detta samhälle visade sig snarare bara vara en liten stuga intill en grind som ledde rakt in i en massiv skog. Med allt vandrande man redan avverkat för dagen var det inte aktuellt att fortsätta längre och klockan började även springa iväg.

När klockan började närma sig 18 förberedde man sig för att tälta i skogen. En till skåpbil stannade till och man kunde lifta i skuffen en halvtimmes bilresa till Speanbridge, vilket var relativt nära slutmålet.

Alla tackade så mycket för den enorma hjälpen man precis hade fått, och från den närliggande busshållplatsen hann man med dagens sista buss som gick söderut, till Fort William. Här skulle natten tillbringas, i ytterligare ett regnoväder.

Dag 5: Fort William och en bortglömd gravplats

Denna dag fick bli en vilo- samt planeringsdag, då man tänkte bestiga Storbritanniens högsta berg dagen därpå. Man besökte lite lokala sevärdheter, som fortet som staden har fått sitt namn från, vilket idag bara består av delar av husgrunden.

En kyrkogård först upprättad för soldater vid tiden då fortet var nybyggt fanns belägen i närheten av det gamla fortet, även denna var i bedrövligt skick. 200 år gamla gravstenar låg välta rakt ned på backen och hade uppenbarligen legat orörda så ett bra tag då jorden och gräset hade börjat sluka upp stenarna. Inte ett värdigt sätt att minnas människorna som slitit och blött genom historien för att bygga upp staden till det den är idag.

Kartor och information om Ben Nevis införskaffades på den lokala turistbyrån och kvinnan i kassan var noga med att varna både en och två gånger för vad man inte bör göra när man ska bestiga berget. Resterande delen av dagen gick åt till att planera inför morgondagen.

Dag 6: På Storbritanniens högsta berg!

Dagens första buss åktes med till foten av berget där något snille satt upp en massiv campingplats för tält och husvagnar, och gjort resten av dalen olaglig att tälta på. Så fort som möjligt samlades allt iordning som skulle med på vägen upp för berget och man begav sig till startpunkten.

Bergets fot låg nästan vid havsnivå, vilket innebar att vägen upp skulle bli så gott som hela de 1345 meter i höjdskillnad som bergets topp är. Det var väldigt tydligt att berget var en av Storbritanniens största turistattraktioner, då åtminstone hälften av vägen upp för berget var stensatt så att det bildade stora trappsteg, vilka var väldigt enkla att ta sig upp för. Även om får inte är Skottlands nationaldjur så vore det väldigt passande, då dessa djur kunde ses nästan vart man än åkte. Trots att man nu skulle gå hundratals meter upp längst ett berg, så befann sig fåren där, vid sidan av stigen, klättrandes längst bergsväggarna, ätandes på gräs och buskar. Det var inte förrän vegetationen glesnade som fåren slutade synas till.

Den stensatta vägen gjorde även att i vanliga fall mindre klättringsbenägna människor syntes till på stigen längs berget. Människor i alla åldrar passerades när man begav sig uppåt, allt från tioåringar till pensionärer som kanske var i 70-årsåldern. Även en kvinna med kryckor hade bestämt sig för att åtminstone ta sig en bit upp längs berget. Baserat på mängden människor man stötte på, så var det minst ett antal hundra som besteg berget en vanlig vardag, och enligt turistbyrån 120 000 människor om året.

Halvvägs upp för berget kom man till en dal mellan två berg, där det även fanns en mindre sjö, vilket var en perfekt plats för en längre rast. Vädret var ganska fint när resan påbörjades, men ju högre man kom desto sämre blev det.

Slutligen kom man så pass högt att trappan som hade byggts slutade och det enda man hade att gå på var lösa stenar i varierande storlek. Ju högre man kom desto mer blåste det och när man kom till runt 1000 meters höjd såg man väldigt tydligt hur man vandrade rakt in i molnen som svepte in över berget. Sikten försämrades markant på en gång och nu såg man inte mer än kanske 50 meter framför sig. Ytterligare en bit upp började snön. Mestadels var det enstaka fläckar med snö vid sidan av, men en del av vägen upp var helt täckt i snö och väldigt brant.

När man äntligen nått toppen var där en del andra människor och vädret var stundvis relativt vindstilla. Kort därefter började det dock snöa och blåsa vilket försämrade chanserna att fotografera sig vid toppen något.

Efter över en halvtimmes fotograferande och väntande på andra vandrare beslutade man sig för att påbörja nedstigningen. Vid detta tillfälle var det helt öde på toppen och man var de enda människorna i området. Genom dimman syntes en stor svart korp som tittade på kamraterna från en av de gamla ruinerna som fanns där uppe. Korpen begav sig vidare efter att man hälsat på den och famlande i dimman letade man efter vägen tillbaka. Turligt nog fanns det flera rösen som visade vägen som kunde skymtas längre bort, för det enda man såg var snö och dimma och stupen längs kanterna var oerhört branta.

Vägen ned gick betydligt snabbare, och man kunde enkelt se vilka genvägar man kunde ta när man hade en överblicksbild av hela berget. När man väl kom under molnen igen var sikten makalös, och man hade klar sikt många mil bort. Hela vägen upp och ned tog runt 7½ timmar, med flera raster inkluderat, och väldigt mycket fotograferande.

Väl nere vid tälten passade regnet på att komma ned från berget för att hålla kamraterna sällskap. Det blev en snabb middag under ett träd, och en tidig kväll återigen.

Dag 7: Det skotska höglandets skönhet

Efter gårdagens strapats beslutade man sig för att flytta lägret söderut och tog sedermera med sig all packning igen och började vandra i dalen. På vägen passade man på att besöka Dundeardail, ett fort som tros vara 2000 år gammalt som sägs i slutändan ha brunnit ned i en så kraftig eldsvåda att stenarna smälte.

Härifrån kunde man på allvar uppskatta det skotska höglandets skönhet. På ena sidan det gamla fortet såg man Glen Nevis, dalen intill Ben Nevis, och på andra sidan såg man West Highland Way, en väldigt populär vandringsled som även den slutar i Fort William.

När man återvände ned till dalen tilltog regnet ordentligt och man tog skydd intill ett stort vattenfall som korsar hela dalen. Härifrån letade man efter en lämplig plats att sätta upp tälten på.

Efter ett väldigt långt tag kunde man till slut slå läger vid en bäck under ett par träd, vilka åtminstone till viss del gav ett skydd från regnet. Även om regnkläderna höll tröja och byxor snustorra under, så var vissa skor så blöta att det var som att trampa runt barfota i en pöl med vatten. Morgondagen hade mer klättrande på schemat, så det blev ännu en tidig kväll.

Dag 8: Ytterligare två toppar bestigs

Efter att frukosten var uppäten, all nödvändig utrustning och proviant nedpackad i mindre väskor började vandringen till foten på det andra berget som skulle bestigas på denna resa.

Innan 10 på morgonen var man vid startpunkten och hade för ovanlighetens skull ganska bra väder med sig, för att vara Skottland. Detta ändrades dock inom en halvtimme då det blev nödvändigt att ta på sig regnkläder för att åtminstone slippa bli blöt på annat än fötterna. Man insåg snabbt att den markerade vägen runt berget inte var någon vanlig stig, utan bara resterna av en bäck som ringlat sig nedför berget. Stor var den inte heller, utan precis så att man fick plats med båda fötterna bredvid varandra på vissa ställen.

Naturen var som vanligt storslagen, och även om det var molnigt högre upp så kunde man fortfarande se väldigt långt allteftersom man kom högre upp.

Något annat man såg högre upp var en man i shorts och vindjacka som kom springandes nedför branterna i ett rasande tempo. Han verkade inte ha några bekymmer över att det var branta stup överallt och att han sprang helt ensam, han for ned som en bergsget för backar med en sluttning på säkerligen mer än 50 grader som om han var ute och promenerade i stan. Denna man var bara den första av flera som man träffade på under turen runt berget. Varför fick man svar på långt efter, då man läste att berget ifråga var något elitidrottare brukade motionera runt och därför inte den enklaste dagsturen.

Ju högre upp man kom desto mer tilltog vinden och regnet. Redan innan man hade kommit upp i molntäcket var vinden av stormstyrka och ösregnet höll stadigt i sig under hela bergsturen. Branterna man fick ta sig upp för var på intet sätt liknande dem vid Ben Nevis. Här bestod stigen bara av grus och småsten, och var tidvis så brant att man gjorde bäst i att ta sig fram på alla fyra. Stigarna gick inte bara betydligt brantare än Ben Nevis, de ringlade sig även bara någon meter ifrån ordentliga stup, vilket med stormvindar kunde ha slutat riktigt illa om man inte var försiktig. Det säkraste var därför att hålla sig strax bredvid stigen, då vindarna alltid blåste mot stupet.

Det mest imponerande med bergen i Skottland var hur de kunde skifta så i utseende på bara några meters höjdskillnad. Efter att ha klättrat upp för en vägg av stenblock och grus kunde man helt plötsligt befinna sig på en platå med plan gräsmark så långt man kunde se.

Efter runt tre timmar var den första toppen bestigen; Stob Bàn på 999 meter över havet. Trots den lägre höjden än Ben Nevis, var detta både mer utmanande och kändes som en betydligt större bedrift, då ingen del av vägen var stensatt för att vara mer lättframkomlig; här fick man verkligen klättra i berg, inte bara ta en söndagspromenad. Ett röse markerade toppen, och sällskapet kände sig nödgade att placera varsin sten på toppen innan man fortsatte vidare.

Vägen framåt gick nedåt något, för att sedan gå skarpt uppåt igen, och varierade på detta sätt i över en timme, innan man var framme vid den andra på kartan utmarkerade toppen, Mullach nan Coirean på 939 meter. Även här fanns ett röse, faktiskt större än vid den högre toppen, som även det växte sig lite lite större denna dag.

Härifrån påbörjades den långa vägen ned till dalen igen. Ganska snart kom man under molntäcket som nyss hade hindrat sikten sånär som på 50 meters håll. Återigen kunde man beskåda fantastisk natur milsvitt åt alla håll, endera skog, och endera vidöppna fält. Vägen ned var nästan värre än vägen upp, då man fick ta sig ned för branta backar, i spåren av en gammal å, och risken för att ramla och bryta något var överhängande.

Till samtligas förvåning hade någon klättrat upp till över 700 meters höjd för att bygga en inhägnad, som sträckte sig väldigt långt ned. Det var ingen lite konstruktion heller, tvåmetersstolpar var tredje meter, med ett lika högt stängsel som sträckte sig hundratals meter både uppför berget och längst med stigen ned.

Efter runt 2½ timmes vandring ned från den sista toppen hade man äntligen nått dalen igen, och kände sig väldigt nöjda över dagens verk. När man ändå var där man var, så passade man på att besöka platsen där delar av filmen Braveheart spelats in, vilken tydligt känns igen i början av filmen. Sir William Wallace var troligtvis Skottlands främsta motståndsman, och även om han inte vann friheten för sitt folk och land i slutändan, så levde han på det enda rättfärdiga sättet en moralisk man kan göra, mot tyranniet, kosta vad det kosta vill.

Dag 9-12: Turistande och polistrakasserier

Nu var dagen kommen för att påbörja resan hem. Men innan flygresan hem gjordes stopp i Glasgow och Edinburgh med en dags turistande och besök vid sevärdheter i vardera stad.

Omständigheter som är en helt annan historia gjorde att flyget hem missades och sällskapet fick övernatta och tillbringa närmare ett dygn på Edinburghs flygplats.

Det kan dock nämnas att dessa omständigheter innefattade brittiska säkerhetstjänsten MI5, och efter landningen på Arlanda så väntade såklart också fyra stycken tulltjänstemän och polis på det återvändande sällskapet, men trots dessa avslutande trakasserier av motståndsmän på semester, så var resan allt som allt en helt otrolig upplevelse!